Det är inte konstigt att jag inte kände mig hel inombords, men det är tragiskt att jag inte ens kunde känna det utanpå. För utanpå var det verkligheten av min dröm jag levde, och utanpå fanns allt på riktigt.

Kanske var det därför jag kände denna oförklarbara känsla, efter att drömmen sprack. Sprickan gjorde ont, den låg länge och knastrade på lågmäld volym. Vindpustar svepte in och utan mellan dess små glipor. Vindpustar verkliga nog för mig att ignorera. Och själva explosionen, knallet, skottet av upplösning högg mig djupt in i hjärtat. Mina lungor krympte plötsligt fyra storlekar och en näst intill andnöd befann sig som en fånge i mitt bröst. Avsaknaden av luft gjorde mig snurrig i pannloben och all dess trycksvärta befann sig plötsligt i mitt synfält. Men att gråta, kändes inte rätt, det kändes inte verkligt nog, inte rättfärdigat på något vis. När jag tänker efter är det aningen självklart så här i efterhand; det är klart att man inte kan uppoffra något ur verkligheten om det enbart var en dröm som försvann.

Ja, kanske är detta också varför jag inte kunde sova på tre nätter, just för att verkligheten var så påtaglig och vid sömn drömmer man igen.

Men efter att jag under dessa dagar och nätter, letat efter orsaker till att verkligen bryta samman i chock, insåg jag sanningen; att det aldrig skulle komma, att jag aldrig skulle finna dessa orsaker. Och det har jag fortfarande inte gjort.

Jag läste i en bok definitionen av glädje:

'När man inte längre styrs av sina passioner. Då finns det en mycket stillsammare glädje. I det vanliga. I allting. Och den är euforisk. Den är väldig.'

Det var då jag insåg att sprickan i min drömbubbla sprack så hastigt och slog så hårt att jag utan föraning plötsligt vaknade upp till verkligheten. Och det tackar jag inte minst Gud för. Därefter "uppvaknandet" följde följande insikt:

Det är skillnad på passion och kärlek.

Jag har hela mitt liv trott att valet av liv man lever borde bara ha baserat på ens passioner. Nu har jag insett hur fel jag hade. Först och främst för att man inte kan välja vilket liv man lever, enbart att man lever det. Samt att leva efter ens passioner gör en blind, så blind att man ibland förlorar sin verklighetsförankring. Se bara hur det blev då jag lydde mitt eget råd; då jag följde min passion.

För även om kärleken är blind, är den seende blind. D.v.s. kärleken definieras som blind enbart för att den inte låter sig värdera eller värderas. Medan som passionen verkligen är blind. Blind, döv, stum, rentav dumdristig då den värderar exakt allt och allting för en samtidigt som den lurar en att värderingen är så extremt självklart att livet helt plötsligt faller på plats. Hur skulle det någonsin vara möjligt att leva i sanningen då sanningen inte är sann?

Många av oss vet att djävulen kommer i en ljus skepnad. Och att falskhet i mån om att vara falsk behöver bära en förklädnad. Nu påstår jag inte att passionen är djävulens verk. Nej, det är mycket mer troligt människans verk. Men poängen är att; då passionen virvlar lekfullt på vårkanten i livet, planlägger jag inte längre ut hela min sommar efter den.

Och nu, tror jag bestämt att jag har börjat känna. På riktigt. Känna på livet och gro ur den materiella grund där jag föddes ur.

Det bästa med det här är att Gud har en sådan uppfriskande humor; för även då jag levde i drömmars värld jäktigt styrd av passioner, stod jag alltid på samma materiella grund som jag står på idag. Därför har alla de tusentals små korn jag spritt vilt ut under passionens hetta, börjat slå rot i verklighetens grund. Därav är det inte enbart lärdom som kan plockas ur spruckna drömmar, utan faktum är att du kan plocka din verklighet ur det som drömmen gav.