Jag har ju sagt att jag vill göra allt men att allt är för stort,..
men grejen är att jag verkar egentligen inte fatta att allt är alldeles för mycket, för nu är jag igång igen och har för många bollar i luften, igen..



Fyra olika bloggar som jag känner att jag måste vara superaktiv i.
Skriva på "bok" samt producera fram massor med texter/dikter call it whatever you want.
Fotograferingar, ta snygga bilder ,kunna ps super bra..
Musiken, dvs, texter, gitarr, piano, trummor(allt möjligt) kunna spela senaste låtarna, kunna olika takter på trummor..?

Kort sagt ,egentligen bara prestera ÖVER den dära "så bra som möjligt"

Samtidigt alla "krav" att vara den som kan svara på lärarens alla frågor, kunna ställa upp för sina vänner när som helst, finnas tillgänglig dygnet runt, vara den som klarar av allt, som kan stå på sig, som vågar stå för sin sak o för sin åsikt.
Vara den som aldrig mår dåligt, som aldrig är ledsen, som det alltid lyser av lycka omkring, den som killarna tittar på..
Den som aldrig tivlar, den som alltid tar alla chanser att ha roligt, den som tar ansvar, ser till andras bästa, som aldrig ljuger, som mår bra fysiskt och psykiskt, som håller igång, den som ska uppmuntra andra, kunna bjuda på sig själv, ge dagen en mening, ett skratt, den som folk lyssnar på, den som kan allt!

Aldrig mer kommer jag att romantisera ångest, för det är precis vad jag har gjort. Men man finner ingen magi i droger, man finner magin i kärleken, i vänskapen, i det kreativa skapandet, inte i piller, pulver eller sprutor.
Det finns ingen frihet i att vara beroende av något som framkallar fysisk och psykisk abstinens.

Jag tvingar mig upp ur sängen på morgonen, på ostadiga ben gör mig i ordning bara för att andra ska se på mig. Men under hela dagen känns det som att marken skälver under mina fötter, som om den ska ge vika och vittra sönder när som helst. Allting känns så osäkert och så oskört, som om jag står på tunt glas i högklackade skor.

Jag försöker göra mycket men orken dör ut, intresset försvinner också just därför. Disken står orörd, orden fastnar aldrig på skärmen och världen av glas blir till vass skärvor som vill riva fram blod. Även att jag inte tar droger, dricker eller om jag inte sklle göra mig själv illa, så finns ändå ingen ork där.
Dagen fladdrar bort och förvandlas till natt, men jag sover inte.
Mitt hjärta slår hysteriskt och jag lyssnar på knas-musik, timme efter timme. Det är som ett ledmotiv till dess ångestnätter då jag sitter upp ensamm i fåtöljen, eller gör något jag borde gjort redan igår men egentligen inte borde göra alls.
På morgonen kommer jag ligga där dubbelvikt på golvet av ångest och hoppas på att just den här dagen inte ska existrera.
Någonstans djupt inne i mig tänker jag att jag kanske skulle.. men någonting annat, starkare tar över och säger nej,
Men jag väntar. Håller ut.

Att lgga sig ner, blunda och bara ligga så hela dagen, att inte orkar gå ut för att det känns omöjlogt, att inte längre kunna le, att inte ens ha ork nog att fästa blicken på dataskärmen, att gråta i ensamhet för att allting är som förr, då slukar tomheten mig och allt liv.

Så jag tvingar mig själv att göra allt, för att inte tänka på det, för att inte förstöra det som jag har kämpat så hårt för att alla ska tro...

Jag hoppas att jag är lika lycklig som jag försöker få det att se ut att vara