Jag är intrasslad, invirad i mig själv, insnärjd, hopsnärjd, hopflätad, tilltrasslad; invecklad, inblandad, insyltad...

KRÅNGLIG!

Jag förstår mig inte på mig själv, jag gör samma jävla dumma misstag om och om och om igen!
Varför lär man sig inte att? Varför lär JAG mig inte? Man tänker ju att det borde jag väll göra? Så många gånger som jag ändå gör fel, att jag borde förstå vad det är för konsekvenser som jag får ta, som andra får ta!

Problemet ligger inte i någon annan eller vad dom gör utan om mig och vad jag gör och hur jag tänker.
Jag känner mig så otillräcklig, jag vill göra så mycket, jag vill göra allt men allt är föööör mycket!

Och folk kommer till mig med sina problem, och jag är sån att ja inte kan strunta i det utan jag försöker stötta och aa ni vet som vänner gör och så. En del verkar bara se mig som någon dom kan be om råd.. få prata om hur mycket dom älskar den dära killen som aldrig kommer älska henne tillbaka eller om hur nedriga deras föräldrar är eller hur mycket dom hatar livet..

Sen när problemet är ur världen eller det känns lite lättare för dom så är det åååh jag älskar dig gumman jag skulle inte kunna leva utan dig, du är bäst!
Sen är det inte mer med det.

Men vart är ni när jag behöver hjälp? När jag behöver stöd? När jag känner att jag inte orkar med mitt liv? När jag behöver råd? Kanske bara behöver prata? Dela tankar?
Är det på msn så är det så lättvindigt att bara säga nee jag måste dra nu ledsen..
Är ni kvar aa då gör ni en liten smiley :/ eller skriver jahaa.. eller oj.. eller usch.
Är det i real life så tittar ni ner i backen och man riktigt ser hurlättade ni blir när någon ni aldrig annars brukar prata med går förbi och ni inleder genast en "superintressant" konversation..
Sen ni som försöker bry er ni förstår inte problemet.. ledsen men så är det.

Sen finns de dom som förstår.. dom som har det likasamma, men dom klarar jag inte av att prata med för jag vet att dom tar åt sig av mina problem och kommer bara att må sämre själva.

Det var en jag hade på msn en gång, han gick i min klass på grundskolan, men han sa.. skaffa en psykolog..
Ja gärna, egentligen. men jag klarar inte av psykologer.. jag klarar inte ens av att gå till kuratorn på skolan längre. Jag får panik efter 5-10 minuter.

När jag var på dagiset på min APU ("praktik") så satt vi vid lunchen en gång och pratade om hur en bra väll skulle vara..

Ungefär såhär sa barnen:
*Snäll
*Inte slåss
*Rolig att leka med
*Hjälpa till (i detta syfte då att städa men men..)
*Dela med sig

De här småbarnen, 1-5 år, vet det här.. men ni som kallar er mina vänner, som försöker vara något ni inte är, ni vet det inte.. och ända har ni levt minst dubbelt så länge som de på dagis.

Ordet VÄNSKAP betyder inte ömsesidig respekt eller "kärlek",...

Jag vågar aldrig släppa in någon för nära inpå, så jag bygger upp ett nät, en mur kan man säga.. hit men inte längre..


Ingen känner mig på djupet,  knappt ens på ytan...