När ja va liten så fanns det ett barnprogram som handlade om en groda som va väldigt klok o vis, hon bodde i en damm o va en sån där som hade svar på ALLT! Tror de hette ”mamma groda, säg mig en gåta” eller någonting sånt. Du e änna lite som den däringa grodan de ä därför ja nu kommer till dig med de här..
Ja e en sån som grubblar o e otroligt impulsiv o inte tänker på konsekvenser samtidigt som ja analyserar o riktigt dissekerar nästan allt. O ja förstår nu att ja har varit jävligt dum som inte har fattat någonting, eller ens såg tecken på att Mattias hade känslor eller hur vi uppfattades av omvärlden. De här med katterna har varit en utav de dummaste ja har gjort tror ja (nu på senare tid iaf, ja har gjort många dumma saker) Sharif ska ju ha katterna o det var ju först mening att han skulle ha dom nu på torsdag men som ja sa till dig igår så kan han inte ta dom för han har ingen nyckel. Nu fick jag svar från Mattias att de inte kommer vara i livet nästa vecka o att han ringer till veterinären imorgon. Ja pratade me Sharif som inte har nån möjlighet alls att ta dom denna vecka o ja hade inget annat val än att bekänna de hela för mamma o hoppas på att hon kanske kunde förbarma sig över min tanklöshet o katterna o förhoppningsvis låta dom bo här tills nästa vecka MEN de kom inte på fråga o om ja nu var ”så jävla dum i huvudet som ja antagligen faktiskt e” så får ja stå för mina handlingar o att de e mitt eget fel som var så blå att jag inte fattade de här med Mattias så får han göra sig av med dom.
Man säger ju ”det här var droppen som fick bägaren att rinna över” och jag tror att detta var den droppen, ja har suttit och försökt formulera detta i över en timma. När ja skulle hem idag så träffade ja både Annika o Carina på torget o Carina ropade efter mig ”kom och hälsa på snart vi saknar dig” Ja e en sån som inte gråter, kan behärska mig och stänga in sånt som vill komma ut men ja grät, hela vägen hem på bussen så grät ja o nu kommer de igen. Ja känner mig så maktlös o mår kukhelvetes SKIT dåligt. Mattias kommer att mörda mina katter o de e mitt fel.

Det är inte konstigt att jag inte kände mig hel inombords, men det är tragiskt att jag inte ens kunde känna det utanpå. För utanpå var det verkligheten av min dröm jag levde, och utanpå fanns allt på riktigt.

Kanske var det därför jag kände denna oförklarbara känsla, efter att drömmen sprack. Sprickan gjorde ont, den låg länge och knastrade på lågmäld volym. Vindpustar svepte in och utan mellan dess små glipor. Vindpustar verkliga nog för mig att ignorera. Och själva explosionen, knallet, skottet av upplösning högg mig djupt in i hjärtat. Mina lungor krympte plötsligt fyra storlekar och en näst intill andnöd befann sig som en fånge i mitt bröst. Avsaknaden av luft gjorde mig snurrig i pannloben och all dess trycksvärta befann sig plötsligt i mitt synfält. Men att gråta, kändes inte rätt, det kändes inte verkligt nog, inte rättfärdigat på något vis. När jag tänker efter är det aningen självklart så här i efterhand; det är klart att man inte kan uppoffra något ur verkligheten om det enbart var en dröm som försvann.

Ja, kanske är detta också varför jag inte kunde sova på tre nätter, just för att verkligheten var så påtaglig och vid sömn drömmer man igen.

Men efter att jag under dessa dagar och nätter, letat efter orsaker till att verkligen bryta samman i chock, insåg jag sanningen; att det aldrig skulle komma, att jag aldrig skulle finna dessa orsaker. Och det har jag fortfarande inte gjort.

Jag läste i en bok definitionen av glädje:

'När man inte längre styrs av sina passioner. Då finns det en mycket stillsammare glädje. I det vanliga. I allting. Och den är euforisk. Den är väldig.'

Det var då jag insåg att sprickan i min drömbubbla sprack så hastigt och slog så hårt att jag utan föraning plötsligt vaknade upp till verkligheten. Och det tackar jag inte minst Gud för. Därefter "uppvaknandet" följde följande insikt:

Det är skillnad på passion och kärlek.

Jag har hela mitt liv trott att valet av liv man lever borde bara ha baserat på ens passioner. Nu har jag insett hur fel jag hade. Först och främst för att man inte kan välja vilket liv man lever, enbart att man lever det. Samt att leva efter ens passioner gör en blind, så blind att man ibland förlorar sin verklighetsförankring. Se bara hur det blev då jag lydde mitt eget råd; då jag följde min passion.

För även om kärleken är blind, är den seende blind. D.v.s. kärleken definieras som blind enbart för att den inte låter sig värdera eller värderas. Medan som passionen verkligen är blind. Blind, döv, stum, rentav dumdristig då den värderar exakt allt och allting för en samtidigt som den lurar en att värderingen är så extremt självklart att livet helt plötsligt faller på plats. Hur skulle det någonsin vara möjligt att leva i sanningen då sanningen inte är sann?

Många av oss vet att djävulen kommer i en ljus skepnad. Och att falskhet i mån om att vara falsk behöver bära en förklädnad. Nu påstår jag inte att passionen är djävulens verk. Nej, det är mycket mer troligt människans verk. Men poängen är att; då passionen virvlar lekfullt på vårkanten i livet, planlägger jag inte längre ut hela min sommar efter den.

Och nu, tror jag bestämt att jag har börjat känna. På riktigt. Känna på livet och gro ur den materiella grund där jag föddes ur.

Det bästa med det här är att Gud har en sådan uppfriskande humor; för även då jag levde i drömmars värld jäktigt styrd av passioner, stod jag alltid på samma materiella grund som jag står på idag. Därför har alla de tusentals små korn jag spritt vilt ut under passionens hetta, börjat slå rot i verklighetens grund. Därav är det inte enbart lärdom som kan plockas ur spruckna drömmar, utan faktum är att du kan plocka din verklighet ur det som drömmen gav.

Jag har ju sagt att jag vill göra allt men att allt är för stort,..
men grejen är att jag verkar egentligen inte fatta att allt är alldeles för mycket, för nu är jag igång igen och har för många bollar i luften, igen..



Fyra olika bloggar som jag känner att jag måste vara superaktiv i.
Skriva på "bok" samt producera fram massor med texter/dikter call it whatever you want.
Fotograferingar, ta snygga bilder ,kunna ps super bra..
Musiken, dvs, texter, gitarr, piano, trummor(allt möjligt) kunna spela senaste låtarna, kunna olika takter på trummor..?

Kort sagt ,egentligen bara prestera ÖVER den dära "så bra som möjligt"

Samtidigt alla "krav" att vara den som kan svara på lärarens alla frågor, kunna ställa upp för sina vänner när som helst, finnas tillgänglig dygnet runt, vara den som klarar av allt, som kan stå på sig, som vågar stå för sin sak o för sin åsikt.
Vara den som aldrig mår dåligt, som aldrig är ledsen, som det alltid lyser av lycka omkring, den som killarna tittar på..
Den som aldrig tivlar, den som alltid tar alla chanser att ha roligt, den som tar ansvar, ser till andras bästa, som aldrig ljuger, som mår bra fysiskt och psykiskt, som håller igång, den som ska uppmuntra andra, kunna bjuda på sig själv, ge dagen en mening, ett skratt, den som folk lyssnar på, den som kan allt!

Aldrig mer kommer jag att romantisera ångest, för det är precis vad jag har gjort. Men man finner ingen magi i droger, man finner magin i kärleken, i vänskapen, i det kreativa skapandet, inte i piller, pulver eller sprutor.
Det finns ingen frihet i att vara beroende av något som framkallar fysisk och psykisk abstinens.

Jag tvingar mig upp ur sängen på morgonen, på ostadiga ben gör mig i ordning bara för att andra ska se på mig. Men under hela dagen känns det som att marken skälver under mina fötter, som om den ska ge vika och vittra sönder när som helst. Allting känns så osäkert och så oskört, som om jag står på tunt glas i högklackade skor.

Jag försöker göra mycket men orken dör ut, intresset försvinner också just därför. Disken står orörd, orden fastnar aldrig på skärmen och världen av glas blir till vass skärvor som vill riva fram blod. Även att jag inte tar droger, dricker eller om jag inte sklle göra mig själv illa, så finns ändå ingen ork där.
Dagen fladdrar bort och förvandlas till natt, men jag sover inte.
Mitt hjärta slår hysteriskt och jag lyssnar på knas-musik, timme efter timme. Det är som ett ledmotiv till dess ångestnätter då jag sitter upp ensamm i fåtöljen, eller gör något jag borde gjort redan igår men egentligen inte borde göra alls.
På morgonen kommer jag ligga där dubbelvikt på golvet av ångest och hoppas på att just den här dagen inte ska existrera.
Någonstans djupt inne i mig tänker jag att jag kanske skulle.. men någonting annat, starkare tar över och säger nej,
Men jag väntar. Håller ut.

Att lgga sig ner, blunda och bara ligga så hela dagen, att inte orkar gå ut för att det känns omöjlogt, att inte längre kunna le, att inte ens ha ork nog att fästa blicken på dataskärmen, att gråta i ensamhet för att allting är som förr, då slukar tomheten mig och allt liv.

Så jag tvingar mig själv att göra allt, för att inte tänka på det, för att inte förstöra det som jag har kämpat så hårt för att alla ska tro...

Jag hoppas att jag är lika lycklig som jag försöker få det att se ut att vara

Rubriken säger precis allt.. utroppstecknet på slutet säger vad jag tycker om det....och jag tycker...
.....WIHOOO!! =)

bara för att jag klarade av dataprovet som var förra måndagen..:)


Idag upptäckte jag att Dove summerglow som jag köpte i förra veckan har börjat ge resultat.. jag testade bara på benen för att det är lättast att dölja, tycker jag.

Men är man för vit så råder jag folk att inte ta det för många gånger, max 3, för annars blir man gul!
Jag har börjat få lite sommar skimmer!:)


Sen så vill jag också bara säga att Lelle, de där inlägget gällde inte dig.. inte någon särskild faktiskt, utanbara majoriteten av min umgeängeskrets.

Sen vad det gäller Linas kommentar,
 


Nu ska jag hoppa in i duschen, gudars vad varmt det är!!

Take care kompisar!